Metaljeny

Jag är nog en mästare på förklädnad isåfall, för när någon frågar mig hur jag mår svarar jag alltid att jag mår bra.

Varför gör jag det när sanningen är den motsatta? Den enda personen som verkligen ser rakt igenom mig är flera 100 mil bort när jag verkligen skulle behöva henne. En blick och hon vet precis hur jag mår. En mening och jag mår genast bättre. 

Men efter många om och men så börjar jag iallafall att se ett gryende ljus i tunneln. Jag börjar förstå. Sakta men säkert. Jag börjar återfå tron på min egen omdömes förmåga som jag trodde hade sviktat mig totalt. Det är en befriande tanke. Det är så fruktansvärt lätt att misstolka ett ord, en mening. Men ibland är man helt blind och ser inte det självklara i helthetsbilden. Men med en ny synvinkel så uppenbarades faktiskt det mesta och det går som sagt mot det gryende ljuset i tunneln nu. Jag vill kunna svara att jag mår bra på frågan om hur jag mår och verkligen mena det. Må hända att det är en bit kvar dit men det får ta den tid det tar. 

Startlinjen är passerad!