Metaljeny

Jag måste säga att dagens fysiska smärta var så fruktansvärt skön jämfört med gårdagens psykiska smärta. BIG DIFFERENSE! Men jag är så otroligt nöjd med dagens reslutat, på 2 timmar hann vi med mkt ändå :) Så nu är de bara en sittning kvar me 1 max 2 timmar me lite sm fix, sen så ska de börja funderas på vad vi ska göra under och runt omkring den ;P MUhahha, kommer bli en HEL rygg tillslut! The bigger the better :P 

http://open.spotify.com/track/1CdkNxTlkUWR4ZnXcKES3b

http://open.spotify.com/track/17GwsDaOw5Tgg0R9cnAQrA

http://open.spotify.com/track/2tJulUYLDKOg9XrtVkMgcJ

http://open.spotify.com/track/3THbXo7N0GwjhhmCGjnCXz

Är det inte storm ute så är det storm inne! De blåser kuling i hjärtat, känslor som flyger runt i virvelvindar och skapar högar av förvirrade tankar och känslor. Min plan gick åt helvette, hjärtat vann över hjärnan. Men varför förneka nånting som känns så rätt!? Fast det samtidigt känns lite fel. Trust is earned, det är väl de som gör att jag tvivlar lite. Har man förbrukat sin tillit så krävs det rätt mycket innan den är återvunnen. Men jag känner mig hemsökt av mitt allt för stora hjärta, som förlåter och accepterar folk för vad dem är. Men samtidigt så tycker jag ändå att det är rätt skönt, det är väl kanske en bra egenskap. Det har garanterat nåt gott med sig, och tid läker alla sår.

Igår fick jag verkligen en blast from the past som satte mig i chock tillstånd nästan.. de är så jobbigt det här med känslor, hur dem kan styra och ställa över hjärnan, den kloka delen av oss. Men känslor följer hjärtat, och de är inte alltid dem gör som man vill! Jag har lärt mig nu efter så många gånger att man har blivit sårad, att bygga upp en mur och inte ge vika fören jag verkligen känner att det är säkert. Men när de kommer så här från de blåa intet är det sjukt svårt att stå emot. Speciellt när det inte har funnits någon mur där från första början, utan öppen mark. Då är de lätt för dem förvirrade känslorna att sippra ut och ställa till det igen. Dem ögonen, det leendet, som fick mig att må så bra en gång, som sedan fick mig att gråta bara av blotta tanken på dem, var där igen. Jag ville känna värmen av huden, jag ville känna doften, hålla om. Medan hjärnan hela tiden stred emot och sa, NEJ, det är alldeles för dumt. Jag börjar tvivla på mig själv, på min omdömmesförmåga!?

Ibland tänker jag alldeles för mycket, och frågar alldeles för lite, kommunicerar alldeles för lite. Men jag har svårt för dom sistnämnda. Har jag alltid haft. Jag vill så gärna bli bättre på det men vet bara inte hur!? Ibland känns det som att jag blir lite bättre på, har mina stunder. Men för det mesta går jag tillbaka till mitt tänkande, funderande and so on!? Varför blir de så, varför kan jag bara inte få det ur mig på en gång? *suck*

På tisdag är de bara 2 veckor kvar till jag åker hem till kära Umeå, och dom 4 veckorna som har gått sedan jag beställde biljetterna har ju gått oerhört fort så de borde ju dessa veckor göra oxå tycker jag! Ska bli så mysigt å få komma hem å träffa familj å vänner igen. Inte vart hemma sedan i juni så de är på tiden!