Metaljeny

Igår fick jag verkligen en blast from the past som satte mig i chock tillstånd nästan.. de är så jobbigt det här med känslor, hur dem kan styra och ställa över hjärnan, den kloka delen av oss. Men känslor följer hjärtat, och de är inte alltid dem gör som man vill! Jag har lärt mig nu efter så många gånger att man har blivit sårad, att bygga upp en mur och inte ge vika fören jag verkligen känner att det är säkert. Men när de kommer så här från de blåa intet är det sjukt svårt att stå emot. Speciellt när det inte har funnits någon mur där från första början, utan öppen mark. Då är de lätt för dem förvirrade känslorna att sippra ut och ställa till det igen. Dem ögonen, det leendet, som fick mig att må så bra en gång, som sedan fick mig att gråta bara av blotta tanken på dem, var där igen. Jag ville känna värmen av huden, jag ville känna doften, hålla om. Medan hjärnan hela tiden stred emot och sa, NEJ, det är alldeles för dumt. Jag börjar tvivla på mig själv, på min omdömmesförmåga!?